Idag meddelade Riksbanken att man kommer att erbjuda sina motparter lån med längre löptider, men till rörlig ränta. 

Sedan Riksbanken i oktober inledde sina auktioner av lån med längre löptider har ett problem med lånen varit att en fast minimiränta för dessa lån satts i direkt förhållande till reporäntan, vilket innebar att räntorna i tider med förväntningar om fallande reporäntor blev riktigt dåliga. Jag påtalade detta problem bland annat här. Detta problem minskade intresset för lånen och innebar högre upplåningskostnader för bankerna, och därigenom högre räntor för vanliga låntagare i ett läge då Riksbanken ville få ner dessa.

Riksbanken meddelade idag att man beslutat att sänka reporäntan med en hel procentenhet, till 1%. Förväntningarna låg mellan 0,5 och 1 procentenhets sänkning.

Beslutet är välmotiverat och jag tror att det är bra. Själv har jag argumenterat för att man i första hand borde sänka med en halv procentenhet och meddela om ett extra möte redan i mars för att då fortsätta sänka ifall vi ser att den extremt svaga utvecklingen från det fjärde kvartalet fortsätter in i 2009. Ifall man inte ville lägga in ett extramöte ville jag se en sänkning på 1 procentenhet. Visst var jag generös som gav dem två alternativ att välja mellan? De senaste dagarnas statistikskörd, bland annat den om industriproduktionen igår, har stärkt argumenten för att sänka med en hel procentenhet redan nu.

Riksbanken valde alltså det andra alternativet. Stefan Ingves tycks se mötesschemat som hugget i sten och i det perspektivet är det tur att de valde den större sänkningen. Även med denna sänkning tror jag dock fortfarande att det hade varit bra att meddela om ett extramöte i mars. Nu kommer vi hamna i Riksbankens informationsvacuum ända fram till den 20 april. Väldigt mycket kommer att hända fram tills dess utan att vi kan räkna med någon vägledning kring hur Riksbanken ser på situationen. Efter aprilmötet får vi vänta ända till den 1 juli på nästa möte. Under årets första 8 månader håller man endast tre penningpolitiska möten.

En kort reflektion är att i och med att Nordea idag meddelade att man tar in nytt kapital i en nyemission så har alla fyra svenska storbanker i någon form beslutat att ta in nytt kapital. Handelsbanken har emitterat primärkapitallån och de övriga tre har genomfört eller beslutat om nyemissioner av aktier. Alla dessa har gjort det utan hjälp från regeringens nya stödpaket. Eller, visserligen får Nordea pengar av staten, men i Nordea är staten redan ägare och man tecknar sig endast för den andel av nyemissionen som motsvarar existerande innehav.

Appropå diskussionen här och här, så är det alltså tydligt att det faktiskt går att få tag på nytt kapital för bankerna, ifall de nuvarande aktieägarna är beredda att ta kostnaderna för det, vilket inte känns helt osunt.

Ett ovanligt ämne för denna blogg är energipolitiken, men det går inte att blunda för det faktum att energi kommer att vara en stor ekonomisk utmaning och möjlighet i och med att vi ska ställa om till ett lågkoldioxidsamhälle.

Sverige har extremt goda förutsättningar för att bli ledande vad gäller produktion av lågkoldioxidenergi, men kommer vi att utnyttja dem?

På di.se kan vi idag läsa om vad DI:s skuggdirektion anser om det kommande räntebeslutet.

Jag har själv gjort en analys inför mötet här. Jag rekommenderar i den i första hand en sänkning med 50 punkter nu, men även att man redan nu meddelar om ett extra möte i mitten av mars. Då har vi lite mer information om hur 2009 har börjat och kan då fortsätta sänka ner mot 0% ifall bilden ser lika mörk ut som den gjorde under kreditkrisens hittills djupaste period, det fjärde kvartalet 2008.

På grund av den extrema utveckling med snabba kast som vi idag ser för handeln, valutor, räntor, råvarupriser, aktiekurser och andra tillgångspriser så är det extremt svårt att göra en inflationsprognos för 2010, vilket normalt skulle vara det man framförallt skulle fokusera på. Givetvis kommer det första kvartalet 2009 att bli svagt, men även utvecklingen under 2009 är i stort sett höljd i dimma.

Regeringen föreslog i tisdags vad de kallar "åtgärder för att stärka bankernas kapitalbas och därmed öka utlåningen". För en månad sedan kommenterade jag diskussionerna om en sådan åtgärd här.

Redan i förslagets rubrik säger regeringen vad målet är; det är tydligt uttryckt som ökad utlåning. Man betonar tydligt att åtgärderna inte handlar om att undsätta banker på fallrepet utan om att åtgärderna är offensiva för att förbättra kredittillgången."Vi erbjuder bankerna 50 miljarder kronor, det betyder att bankerna i sin tur kan låna ut i storleksordningen 500-600 miljarder kronor", säger Anders Borg om åtgärden, enligt DN.se. Det handlar inte om riktade insatser för att stödja specifika företag eller sektorer utan åtgärden är en generell åtgärd för att öka kreditgivningen totalt, vilket innebär att det är en åtgärd för att öka penningmängden.

Med andra ord är detta en penningpolitisk åtgärd och i praktiken innebär det att man gör ett avsteg från principen om att penningpolitiken ska utföras av en oberoende Riksbank som är ensamt ansvarig för inflationsmålet. Just nu tycks man resonera att alla kockar ska vara med och koka den penningpolitiska soppan för att den ska bli bra nog.

Den 10 februari håller Riksbanken årets första penningpolitiska möte. Efter det förra mötets kraftiga sänkning väntas ytterligare en sänkning denna gång.

Just nu befinner vi oss dock i en penningpolitiskt något mer komplicerad situation än vid det senaste penningpolitiska mötet. Då pekade alla kurvor åt samma håll; konjunkturen försämrades mycket snabbt, varslen duggade tätt, priserna på allt från råvaror till aktier föll snabbt och kreditmarknaderna fungerade riktigt dålig. Dessutom var räntan i utgångsläget då ganska hög. Samtliga dessa faktorer gjorde en mycket stor sänkning önskvärd. Nu ser situationen lite annorlunda ut och jag vill i detta inlägg ge min syn på det kommande beslutet.

Idag utnämndes Karolina Ekholm till ny vice Riksbankschef. Hon har en akademisk bakgrund, framförallt inom internationell handel och investeringar. Jag är inte bekant med vilka hennes kunskaper och åsikter om penningpolitik och finansmarknader är, så det blir ovanligt intressant att i de kommande penningpolitiska protokollen studera vilka ståndpunkter hon intar och huruvida hennes analys tyder på någon insikt i dessa frågor.

Räkna med att det kommer att läggas extra krut på att utläsa huruvida hon uppvisar mer hök- eller duvaktiga sidor framöver. Irma Rosenberg var känd som direktionens kanske mest duvaktiga ledamot och ifall Ekholm är mer hökaktig kan balansen rubbas en aning till förmån för den mer hökaktiga linjen som företräds av framförallt Stefan Ingves och Svante Öberg, som nu upphöjs till förste vice ordförande.

Viktigare än frågan om hök- respektive duvaktighet är dock förstås förmågan att analysera skeenden i en föränderlig verklighet.

Lycka till Karolina!

In a blog entry from today I took issue with Paul Krugman and argued that the US is not (yet) in a liquidity trap, but in a credit crunch. I think it is an important discussion because you need to know what sort of problem you're facing to know how to deal with it.

Of course, a liquidity trap is just a word, and in a response that seems directed at my discussion, Professor Krugman today writes that:

"Well, my definition of a liquidity trap is, purely and simply, a situation in which conventional monetary policy — open-market purchases of short-term government debt — has lost effectiveness. Period. End of story."

If we use that definition I agree that the US is most likely in or near a liquidity trap. Of course we can't actually know yet if the lowering of the fed funds rate to essentially 0 will have been effective, considering the long lag between a central bank action and macro economic effects, but I side with Krugman in thinking that it isn't nearly enough.

Since this blog entry is about the US, I have chosen to write this entry in English. The regular Swedish programming will return shortly.

UPDATE: Added a couple of sentences on the credit crunch versus liquidity trap discussion.

UPDATE 2: In a new entry, here, I discuss today's entry by Paul Krugman, in which he takes issue with bloggers like me, who discuss whether the US is in a liquidity trap. To avoid a debate on definitions, I try to move beyond the word "liquidity trap" and look at the existing situation.

In US macro economic debate, there is currently a lot of focus on the benefits of various forms of stimulus and on what the state of the economy actually is.

The debate has degenerated into a political cage match in which normally very articulate professors make very crude and naive comments. It seems that economists currently do not believe in presenting a reasonably balanced picture based on modern economic research by researchers belonging to different schools of thought. Instead, most economists seem to present an extremely simple picture, based on a very narrow set of assumptions that fit their own political view, without caring at all about any research results pointing to other realities.