Under den senaste tiden har jag fått allt fler mejl med frågor om denna webbsajt. Frågorna gäller vilka som skriver inläggen, vilka som sköter driften, vad syftet med sajten är, vilka som finansierar den och så vidare. Frågorna har nu blivit så vanliga att det känns som att det är dags att berätta lite om tanken bakom Sloped Curve och hur den drivs.

Sajten drivs av mig och jag använder på sajten pseudonymen Sloped Mind. Jag står för alla inlägg och all teknik, drift och utveckling av sajten. Jag gör detta på min fritid helt ideellt och erhåller inte några intäkter från sajten eller någon finansiering av sajten från något håll.

Så varför startade jag Sloped Curve?

Med risk för att låta väldigt pretentiös så vill jag säga att sajten i första hand skapades ur en desperation gällande hur en stor del av media beskriver vår värld. Jag kanske låter oerhört omodern och sentimental men jag ser journalism som ett arbete som utförs i folkets och demokratins tjänst. En viktig princip för all samhällsjournalistik bör vara att berätta om världen i syfte att öka människors kunskap om den. Jag menar att det mesta av samhällsjournalistiken inte gör detta idag. För att förändra detta vill jag vara med och dra mitt strå till stacken på något sätt. Den del av samhällsutvecklingen jag anser mig ha bäst kunskaper inom är makroekonomi och penningpolitik och därför valde jag att starta en sajt på detta tema. När jag läser artiklar inom detta område drabbas jag ofta av en stark vilja att få en möjlighet att korrigera de felaktigheter jag just läst. Med en egen sajt får jag den möjligheten. Förutom dessa ideella skäl tycker jag också att det är oerhört roligt och intressant att diskutera dessa frågor. Det finns alltså också ett egenintresse bakom sajten.

Men, åter till problemet med dagens mediavärld. I vår genomkommersialiserade mediavärld har värden som korrekthet och en vilja att informera medborgarna om vad som händer i världen ersatts av en jakt på läsare, och därigenom annonsexponeringar, som i hög grad betalar journalistens lön. En bra artikel behöver idag inte nödvändigtvis ha någon verklighetsförankring; ifall den lockar läsare och skapar debatt så är den enligt dagens måttstock bra. I den nya journalistiken på webben är detta minst lika tydligt som i tryckt media.

Så många gånger har jag läst en tidning, eller besökt någon av tidningarnas webbsajter och mötts av rubriker och beskrivningar av vår värld som fått mig att känna både viss sorg och ilska. Dessa för demokratin så viktiga institutioner verkar ibland inte ens försöka utföra ett uppdrag i demokratins tjänst, de tar inte sitt ansvar på något större allvar, deras desinformation påverkar individernas beslut och därmed deras framtid, och demokratin, som endast fungerar som ett verkligt folkstyre ifall folket faktiskt vet hur verkligheten ser ut, försvagas.

Jag tror att denna journalistikens misslyckande hänger ihop med flera olika faktorer; en av de faktorer jag tror varit mest avgörande är den affärsmodell som används för att sälja journalistik. En mycket stor andel av den journalistik som produceras idag finansieras via annonsintäkter. För att få annonsintäkter måste annonserna synas, vilket innebär att folk måste läsa de artiklar som skrivs. I den gamla världen kunde detta uppnås genom att prenumeranter fick alla nummer levererade till sig och ofta läste igenom tidningen oavsett vilka rubriker som sattes på artiklarna. På en sådan tidning kunde man jobba på att bygga tidningens varumärke på lång sikt och därigenom skaffa prenumeranter, som därmed fick hem ett helt paket artiklar varje morgon. Dessa artiklar lästes av många, oavsett rubrik.

Denna modell som gick ut på att långsiktigt bygga upp ett förtroende för tidningens journalistik medförde att investeringar gjordes för att bättre kunna förmedla det som skedde i världen. Idag tycks dock många aktörer anse att den affärsmodellen inte fungerar, och kanske har de rätt. I allt högre grad blir det viktigt att enstaka artiklar får större lyskraft. Det räcker inte att bara publicera en välskriven och korrekt artikel, utan artikeln ska suga in läsarna. Det räcker inte att rubriken korrekt sammanfattar vad artikeln faktiskt handlar om, utan rubriken finns där för att locka till läsning. Tidningarnas löpsedlar är det mest extrema exemplet på detta. Syftet med löpsedeln är inte överhuvudtaget att kort och korrekt sammanfatta den ledande nyheten i dagens nummer, utan att sälja lösnummer.

Rubriker, som i syfte att få artiklar att låta mer "spännande" än de är, ljuger faktiskt folk rakt upp i ansiktet. Man kan inte "spetsa till" en story utan att förändra den. När man förändrar en beskrivning av en händelse enbart för att få händelsen att verka mer spännande så handlar detta om en lögn, och inte en vit sådan. Man lurar medvetet folk för att gynna sig själv.

Internetjournalistiken har tagit löpsidesgalenskaperna till en ny nivå. Prenumerationsmodellen är i princip död på nätet. Varje artikel måste sälja sig själv. På en webbsajt läser inte besökarna artiklarna bara för att de finns där. På en webbsajt får en tråkig rubrik inte några hits och genererar därför inga annonsintäkter. Därför måste i princip varje enskild rubrik "spetsas till" för att locka läsare. Att "spetsa till" rubriken är inget annat än att lura läsarna att läsa en artikel, genom att få dem att tro att artikelns innehåll är något annat än det faktiskt är. Detta innebär att nästan varje rubrik blir en lögn. Oavsett vad verkligheten är så måste rubriken och till och med beskrivningen av händelsen spetsas till och därigenom förstörs också artikeln.

Poängen med denna långa utläggning är inte att påstå att denna webbsajt minsann är så otroligt mycket bättre eller att det som skrivs på denna sajt på något sätt är sanningen. Vad jag vill säga är att en affärsmodell för journalistik som bygger på att maximera annonsexponeringar genom att dra in läsare via braskande rubriker i det närmaste garanterar dålig journalistik. Trots detta finns det enskilda journalister som jag har stor respekt för och som under svåra omständigheter lyckas utför ett gott arbete i demokratins tjänst. Det är snarare systemet än den enskilda journalisten det är fel på.

Även ifall jag för denna sajt inte har kommersiella intressen att ljuga så kommer felaktigheter att publiceras, på grund av misstag, på grund av feluppfattningar, och på grund av mycket annat. Det gäller därför för er läsare att förhålla er kritiska till det jag skriver. Sök information på annat håll (och var givetvis kritisk även till den). Köp inte resonemang rakt av utan försök motbevisa dem för er själva. Och om ni tycker att ni lyckats, skriv en kommentar! Jag önskar att sajten ska ge mig en möjlighet att lära mig mer och en möjlighet att rätta till mina felaktiga uppfattningar. Jag söker ständigt efter information som utmanar min världsbild och jag hoppas att ni läsare kan bidra med sådant. Endast genom att vara beredd att ompröva sin existerande kunskap kan man utveckla den.

Givetvis hoppas jag som skribent på att några personer vill läsa mina inlägg. Jag har dock i princip inga kostnader för sajten alls och jag har därför inget behov av att ha annonser på sajten eller att locka läsare till artiklarna för att exponera några annonser.

Det jag hoppas på är snarare att på sikt kunna få igång en dialog mellan människor som tar sig tid att faktiskt sätta sig in i komplexa frågor. Mitt mål är inte att 10 000 personer om dagen ska exponeras för annonser på sajten; jag ser hellre att 500 personer läser och tar till sig artiklarna på sajten, än att 10 000 läser någon rubrik och ingress på sajten utan att ens vilja förstå hur samhällsekonomin fungerar.

Det yttersta målet är att även andra människor ska vilja bidra med sin kunskap och i en sansad ton diskutera det som sker med avseende på makroekonomi och penningpolitik.

Och så till nästa fråga, varför skriver jag under pseudonym? Den främsta anledningen är att sajten är ett projekt jag driver på min fritid. På dagtid utför jag ett vanligt arbete som anställd på ett företag. Jag vill tydligt hålla isär min "hobby" från mitt arbete och har därför inte velat underteckna inlägg med mitt namn. Min arbetsgivare verkar inom finanssektorn och jag har varit orolig för att läsare ska associera det som skrivs med min arbetsgivare, trots att sajten är något jag driver helt och hållet på fritiden utan koppling till något jobb eller uppdragsgivare. Jag skriver givetvis aldrig något alls om mitt arbete eller min arbetsgivare, eller dess konkurrenter, på sajten, på grund av den uppenbara intressekonflikt det skulle innebära. Inte heller skulle jag någonsin skriva om någon konfidentiell information som nått mig på grund av mitt arbete.

Efter denna avvikelse från ämnet kommer jag nu att återgå till att skriva om makroekonomi och penningpolitik.