Nasdaq OMX har meddelat att handel kommer att påbörjas med "Riksbanksfutures". Dessa har varit på gång ett tag, men projektet är nu äntligen sjösatt publikt och handeln ska komma igång den 15 april.

Detta tycker jag är en mycket bra idé, som i princip är detsamma som jag propagerade för i mitt inlägg om interbankmarknaden i somras

Idag presenterade SCB KPI-siffror för februari. Visserligen visar KPI som väntat på en allt lägre 12-månadersinflation, men om man exkluderar räntesänkningarna så syns att kronfallet givit måttliga men tydliga inflationsimpulser. KPIX steg med 0,5 procent mellan januari och februari och med 1,9 procent mellan februari 2008 och februari 2009. Mellan januari 2008 och januari 2009 steg KPIX med 1,7 procent.

Risken för en svår deflation har minskat dramatiskt sedan i höstas i och med att kronan fallit dramatiskt och räntan sänkts lika dramatiskt. Riksbankens direktion känner nog viss lättnad i att priserna inte faller fritt. Det kvarvarande inflationstryck kronfallet skapar innebär att risken minskar för att man tvingas ta till okonventionella metoder för att klara inflationsmålet.

Många gånger har jag skrivit om vilka åtgärder en centralbank kan ta till när man sänkt styräntan till 0% eller däromkring. Detta är nu verklighet även i Europa. Som första europeiska centralbank har nu Bank of England påbörjat ett proram för quantitative easing.

I torsdags höll Svante Öberg tal om det aktuella ekonomiska läget.

Som så ofta nämnde Öberg i anförandet produktivitetsutvecklingen och utvecklingen för enhetsarbetskostnaderna, som han ser som oroande. Jag har talat om detta förut, men eftersom delar av direktionen, och då kanske främst Öberg, fortfarande lägger en sådan vikt vid kortsiktiga förändringar i den uppmätta produktiviteten så kan det vara intressant att diskutera vad detta innebär och vilken påverkan dessa siffror bör ha på penningpolitiken.

Kronan har under finanskrisen, liksom många andra mindre valutor utan reservstatus, fallit dramatiskt i värde. Detta har mötts av starka reaktioner och med stor oro. Några röster höjs för en snabb anslutning till euron. Andra menar att vi ska intervenera för att försvara kronan utan att för den delen ansluta oss till euron. Peter Malmqvist säger att han vill se en fixkurs mot euron likt den danska och Robert Stenram skriver i en debattartikel om en valutakris som måste bemötas.

Reaktionerna är förståeliga, men för att skapa stabilitet kan vi inte agera i panik.

Som jag skrivit tidigare så vill jag gräva djupare i det som är hörnstenen för vår penningpolitik, nämligen inflationstakten. Som ett led i detta tänker jag ta fram analysverktyg för webben som jag lägger upp på denna sajt. Nu är det dags att börja testa det första verktyget, nämligen en komponentutforskare för KPI.

I denna kan besökarna på sajten studera hur hög inflationen skulle ha varit under de senaste 12 månaderna ifall man inte räknade med hela KPI-varukorgen.

I ett tal i tisdags presenterade Lars E O Svensson sin syn på möjligheterna för svensk penningpolitik att motarbeta deflation i en situation då räntan skulle behöva vara negativ för att deflation skulle undvikas med en konventionell penningpolitik. Talet finns att läsa här och jag kan varmt rekommendera er att läsa det. Svensson kommunicerar klart och tydligt kring flera grundläggande fakta och texten är därför läsvärd för den som vill lära sig mer om penningpolitik, även om man inte oroar sig för ett omedelbart behov av okonventionell penningpolitik.

I detta inlägg diskuterar jag Svenssons syn på frågan och presenterar också min egen syn.

Eftersom mitt senaste inlägg om kreditexpansion och inflation ledde till en rad frågor och kommentarer så tänkte jag skiva lite om det mest grundläggande vad gäller hur kreditexpansion, penningmängd och inflation hänger ihop.

Låt oss börja med att i detta inlägg titta på ett extremt förenklat fall. För att förklara principen för penningmängdsökning behöver vi inte blanda in banker eller fractional reserve banking utan vi kan studera ett extremt enkelt samhälle.

På tisdagen presenterade SCB KPI-siffror för januari. Januarisiffrorna är alltid speciella eftersom nya vikter introduceras för att matcha nya konsumtionsmönster. Denna omviktning har en kraftig påverkan på månadsförändringen för KPI men handlar inte om faktiska prisförändringar i januari. För att förstå vad som faktiskt inträffat måste man tittat bortom headline-siffran.

Fallet för 12-månadersinflationen tog en paus i januari, vilket jag i min kommentar till december-KPI skrev skulle kunna bli fallet, på grund av baseffekter. KPI föll mycket i januari 2008 bland annat tack vare stora omviktningseffekter. När januari 2008 nu faller ur statistiken stiger 12-månaders-KPI-inflationen. I februari borde 12-månadersinflationen återigen falla.

Låt oss titta på vilka komponenter som säsongsrensat stod för tydliga prisförändringar i januari.

En centralbanks kanske största utmaning är att se in i framtiden. Den ränta som sätts idag får följder långt fram i tiden och det är därför viktigt att kunna och våga blicka framåt när man fattar räntebeslut. Med tanke på det ansvar som vilar på Riksbankens axlar är det inte en lätt uppgift; när man gör fel bedömning får det allvarliga konsekvenser och man får dessutom höra det till leda.

Detta är en mycket viktig anledning till att Riksbankens direktion behöver bestå av en samling mycket kunniga, starka, pedagogiska och hungriga individer. Ifall vi endast ska sätta räntan utifrån en enkel modell baserad på insamlad statistik så skulle det vara mer logiskt att låta en dator göra jobbet, till en mycket lägre kostnad. Modeller kan dock aldrig ersätta människan.

Martin Flodén på Ekonomistas skriver idag om hur Riksbankens beteende kan approximeras av en mycket enkel tumregel där reporäntan sätts till en konstant plus konsumenternas inflationsförväntningarna multiplicerat med 1,5.

Dagens inlägg är tänkt att kunna förstås av ganska många och kommer inte att gå in på tekniska detaljer i samma utsträckning som vanligt. Ni som redan är fixed income-experter kan se detta som en varning för att inlägget kanske inte ger er så mycket. Nu till ämnet.

När reporäntan nu sänks till rekordlåga nivåer måste man ställa sig frågan. Har Riksbanken gått för långt och kommer vi att om några år stå inför situationen att vi antingen höjer räntan till tvåsiffriga nivåer och/eller riskerar tvåsiffrig inflation?