Under de senaste veckorna har vi sett hur den internationella kreditkrisen nått Sverige med allt större styrka. TED-spreaden har nått extrem-nivåer, bospreaden likaså och det ryktas om en diger situation framförallt för Swedbank och deras upplåning.

Ett problem är att Riksbanken under denna kris i allt högre utsträckning tvingats "skjuta från höften", snarare än att följa existerande protokoll för hur man hantera situationen. Det är givetvis alltid en styrka att ha kompetenta människor på Riksbanken och Riksgälden som kan hantera en oväntad situation, men denna kris visar att vi i allt för hög grad är beroende av att höga tjänstemän är smarta och handlingskraftiga. Det är inte sunt att vi inte har någon policy för hur kreditkriser ska hanteras.

Stundtals har frågan dykt upp ifall riksbanken sedan inflationsmålet infördes i praktiken har siktat på en inflation under målet. Frågan var speciellt aktuell under den långa period vi såg med KPI-inflation långt under målet. När nu inflationen legat över målet ett tag har frågeställningen av naturliga skäl tappat i aktualitet.

Efter att i det senaste protokollet ha läst hur några av ledamöterna resonerade kring inflationen undrar jag om det inte är dags att återigen ställa sig den frågan. Ser verkligen alla i riksbankens direktion det som lika dåligt att hamna under målet som över målet? Specifikt undrar jag om riksbankschefen själv, Stefan Ingves, ser det på det viset.

Rättelse 20/9: Jag skrev tidigare att riksgälden skulle köpa bostadsobligationer, vilket de visserligen gör, men köpen sker som en del av en omvänd repa. Jag har nu uppdaterat analysen för att återspegla detta. Det faktum att man placerar pengarna med hjälp av en omvänd repa innebär att man i förväg avtalar om räntan, vilket minskar risken i förfarandet.

Jakten på säkra tillgångar eskalerade ytterligare idag. Värdepapper med någon form av risk faller i pris, medan efterfrågan på statspapper världen över är enorm. Det är bara att titta lite på de räntor man idag kan få på korta statspapper, så förstår man att efterfrågan är stor. Efterfrågan på 3-månaders amerikanska "treasury bills" är så stor att man idag bara får en ränta på 0,01% (!) på dem. Det är uppenbart att problemet inte är att det saknas pengar, utan att väldigt få vill ta risker. Om man bara får 0,01% ränta på att placera pengarna hos amerikanska staten så är det självklart att man börjar söka andra säkra alternativ för sina placeringar. Pengarna sökte sig bland annat till svenska statspapper.

Riksgälden fattade då beslut om att sälja mer korta växlar. Eftersom denna operation genomfördes med riksbankens samtycke ser jag det som att riksbanken i varje fall delvis valde att försöka trycka ner spreadarna för att få en lite tydligare räntestyrning.

Personligen är jag av uppfattningen att riksbanken borde ha något tydligare mål för var man anser att marknadsräntor bör hamna.

I somras skrev jag om att riksbanken delvis tappat kontrollen över räntesättningen i Sverige. Interbankräntor och räntor på bostadsobligationer översteg redan då vida riksbanksräntorna och förväntningarna för riksbanksräntorna.

Jag skrev då att riksbanken hade ett val att göra; vill man styra räntenivån i den svenska ekonomin, eller vill man låta marknaden sätta räntorna, och sätta sin reporänta på en nivå som innebär att man tar hänsyn till de stigande spreadarna.

Frågan är än mer relevant idag. Idag styr inte riksbanken marknadsräntorna. På interbankmarknaden får man vara villig att betala en ränta på 5.75% för att ta upp ett lån på en dag. På femåriga bostadsobligationer får man en avkastning som överstiger staträntorna med 1,5 procentenheter.

Idag hamnade STIBOR T/N-fixingen på hela 5,75%, det vill säga en hel procentenhet över reporäntan. Detta återspeglar den osäkerhet som råder just nu och en vilja att ha ordentligt med likviditet under de närmaste dagarna. För de lite längre löptiderna steg inte STIBOR alls på samma sätt. De fallande statsräntorna innebär dock ändå att priset på risk stiger ytterligare även för längre löptider.

Den 15 september kan mycket väl komma att ses som ett av nyckeldatumen när man slutligen sammanfattar kreditkrisen. Lehman Brothers ansökte om "Chapter 11", Bank of America meddelade att man avser förvärva Merrill Lynch och AIG befinner sig i likviditetskris.

Lehman Brothers meddelade idag att man avser ansöka om konkursskydd enligt "Chapter 11" i USA:s konkurslagstiftning. Detta var en utveckling man försökte undvika in i det längsta, på grund av de stora åtaganden en institution av Lehman Brothers storlek har gentemot många andra finansiella institutioner.

Ett långsiktigt mål med Sloped Curve är att kunna erbjuda möjligheter till egen analys med hjälp av interaktiva hjälpmedel. Som ett första test av detta kan ni här se en interaktiv räntekurva för svenska statspapper.

Vid det senaste räntebeslutet såg vi tydligt att riksbanken för sina räntebeslut tar ganska stor hänsyn till dagens inflation. På presskonferensen lyfte Riksbankschef Stefan Ingves fram just den höga inflationen som det första argumentet för en räntehöjning.

Vad menar man då med dagens inflation? På riksbanken.se kan vi under rubriken "Inflationen augusti 2008" läsa att den då var 4.3%. Vad betyder då detta? Att priserna steg i augusti 2008? Det är ju trots att augusti rubriken talar om. Som de flesta av er säkert vet så är det inte det man menar.

Den siffra som man brukar kalla den nu gällande inflationstakten i augusti 2008, är förändringen för KPI mellan augusti 2007 och augusti 2008. Ingenting i denna siffra säger något om när prisförändringarna skedde - om de skedde under den senaste månaden, eller om de skedde för 12 månader sedan. För att kunna bedöma inflationen under en kortare tid än under de senaste 12 månaderna behöver vi en säsongsjusterad konsumentprisberäkning.

I samband med dagens presentation av KPI-siffrorna för augusti så reviderade SCB ner KPI för tidigare månader. 12-månaderstakten för KPI-inflationen till och med juli reviderades ner med hela tre tiondels procentenhet.

Affärspressen frågade sig förstås snabbt ifall riksbankens räntehöjning hade blivit av ifall direktionen haft korrekta inflationssiffror att utgå ifrån. Om vi dessutom tänker på att SCB:s BNP-siffror också påverkade riksbanken i riktning mot en räntehöjning, på grund av den svaga siffrans effekt på produktiviteten, och att den siffran också ser ganska konstig ut, så är det inte helt långsökt att felaktiga siffror från SCB kan ha haft en direkt påverkan på riksbankens beslut att höja.

Ifall vi får se en tydlig upprevidering av produktiviteten så kommer de två starkaste av riksbankens tre argument för en höjning (det tredje var inflationsförväntningarna) ha påverkats tydligt av bristfällig statistik.

Min slutsats är att SCB behöver bli mer transparenta med det källmaterial som KPI-beräkningarna bygger på.