Ett tydligt mönster har etablerat sig vad gäller Riksbankens extrainsatta låneauktioner. Dollarauktionerna övertecknas, medan efterfrågan på lån i svenska kronor varit relativt begränsad.

I veckan genomfördes två auktioner, en av 10 miljarder dollar och en av 80 miljarder svenska kronor. I dollarauktionen fick Riksbanken in bud på totalt 15 miljarder dollar och räntan hamnade på 2,35%. I auktionen av svenska kronr fick man bara in bud på 13,5 miljarder kronor och räntan hamnade på 4,5%.

Vi ser alltså att jakten på likvida medel är centrerad till dollar. Det är dollarupplåningen som är riktigt svår just nu och det är dollar bankerna behöver få tag på. Efterfrågan på dollar är stark, inte för att man tror på högre avkastning på dollartillgångar, utan för att man måste eller vill få tag på likvida dollar-medel.

Jag har fått frågor om hur USA-dollarn kan stiga så kraftigt under en kris som i allra första hand är amerikansk. Givetvis handlar det delvis om dollarns långa historia som hårdvaluta och världsvaluta och säker hamn under oroliga tider, men det handlar också om just denna kris för dollarupplåning.

När man ser att mönstret som vi ser i Sverige, med en enorm efterfrågan på dollarlån, är ett globalt fenomen, så är det lätt att förstå reaktionen på valutamarknaden. Efterfrågan på dollarlån är ju detsamma som efterfrågan på dollar, vilket förstås driver upp priset på dollar; ifall bankerna globalt behöver få tag på en stor mängd dollar, så är det förstås stärkande för dollarn.

Det är mycket möjligt att en hel del av de pengar som lånas i svenska kronor, omedelbart växlas till dollar, och därigenom etableras ett säljtryck på svenska kronan. För en bank som är i desperat behov av likvida medel i dollar, och inte lyckas låna till rimliga villkor i dollar, kan det vara lockande att låna i vilken valuta som helst och köpa dollar för de pengar man lånar.

Det är därför helt rätt av Riksbanken att fortsätta med sina Dollar-auktioner. Genom att låna ut dollar direkt så kanske trycket på kronan blir något lägre än annars skulle vara fallet.

Mycket talar för att denna kronförsvagning är av temporär art, som kommer avta när denna marknadsturbulens avtar. Att försöka motverka den mer direkt, genom exempelvis en räntehöjning för att göra det mindre lockande att låna i kronor för att köpa dollar, vore missriktat. Man bör inte heller avvakta med ytterligare reporäntesänkningar med hänvisning till valutan.

Under en kris som denna är det inte några tiondelars förändring av räntedifferensen som avgör och det är knappast för låga styrräntor i Sverige och för höga i USA som lockar till lån i kronor utan jag tror snarare att det är den svåra dollarmarknaden som tvingar till kronförsäljningar.

Under de senaste veckorna, sedan kreditkrisen gått in i en mer akut fas, har myndigheter världen över vidtagit en stor mängd åtgärder i syfte att mota krisen. Man kan ibland fascineras över hur myndigheterna fungerar. Under krisens första år gjordes väldigt lite, men under de senaste veckorna har åtgärderna kommit slag i slag i en furiös takt.

Nåväl, så här en bit in i åtgärdsprogrammen tänkte jag försöka börja strukturera upp vilka åtgärder olika svenska myndigheter vidtagit för att hantera krisen och till viss del börja diskutera vad dessa innebär, även om det är en alldeles för lång diskussion för att gå i mål med i detta inlägg. Diskussionen får fortsätta under hösten och vintern.

Låt oss börja med en generell frågeställning som jag nu mött flera gånger. Vad innebär dessa åtgärder för penningmängden och därmed för inflationen? När Riksbanken pumpar ut likvida medel så måste väl detta leda till en explosiv ökning för penningmängden, vilket vi vet ger inflation?

Det korta svaret är att så enkelt är det inte. Penningmängden är inte den mängd pengar som Riksbanken gjort tillgängligt för banksystemet, utan penningmängden är förenklat den mängd pengar som banksystemet gjort tillgängligt för allmänheten.

I förra veckan meddelade Finansinspektionen att man övervägde att genomföra en förändring av föreskrifterna för pensionsbolag så att de kommer att ges möjlighet att beräkna diskonteringsräntan som genomsnittet av statsobligationsräntan och räntan på säkerställda bostadsobligationer istället för genomsnittet av statsobligationsräntan och swapräntan. Idag meddelade man att man genomför detta från och med den 11 november.

Jag har fått frågor om vad detta faktiskt betyder, rent praktiskt och för marknaden, så jag tänkte försöka ge en kort förklaring, eftersom en förklaring av vad detta innebär tycks saknas i affärspressen.

På SVD:s debattsida kritiserar idag före detta vice Riksbankschef Kerstin Hessius Riksbanken för deras senfärdighet och hökaktighet mitt under finanskrisen.

Hon har visserligen rätt i att Riksbanken varit för hökaktig, men hon missar ändå helt poängen. Poängen är inte att finanskrisen måste hindras med en räntesänkning; det finns andra sätt att hantera den om den vore det enda problemet. Poängen är istället att man måste sänka räntan för att hindra att inflationen hamnar långt under inflationsmålet.

I måndags och imorse argumenterade jag för att Riksbanken skulle vara tvungna att sänka reporäntan för att ha någon möjlighet att klara inflationsmålet, med tanke på de deflationstendenser som syns i prissättningen av bland annat råvaror och tillgångar, samt det faktum att en kraftig kreditkontraktion hotar efter att viljan att låna ut pengar minskar överallt.

I måndags nämnde jag också spekulationerna om en samordnad räntesänkning och att Riksbanken borde kunna delta i en sådan i och med att man i veckan diskuterade sin nya inflationsprognos, som med all sannolikhet visar att inflationen hamnar under inflationsmålet inom prognostiden, ifall inte räntan sänks kraftigt.

Idag visade Riksbanken att man inte sitter fast i sommarens resonemang, med ett oljepris över $145, med diskussioner om att riva upp löneavtalen och oro för kvarvarande inflation vid en svagare konjunktur. Det scenariot är numer fullständigt inaktuellt och det handlar nu om att hindra en kraftig kreditkontraktion.

Det känns som att det knappt går en dag utan att Riksbanken annonserar nya åtgärder. Samtidigt går det knappt en dag utan rapporter om bankernas minskade vilja att låna ut.

Det som sker nu är inget annat än deflation. Vi har kreditkontraktion, tillgångsdeflation och råvarudeflation. För tre år sedan hade vi tack vare en kreditexpansion, som berodde på Riksbankens allt för låga räntesättning, motsatsen, med för snabbt stigande tillgångspriser och råvarupriser. Den gången spillde det så småningom över till prishöjningar på konsumentvaror. Om man lärt sig läxan förstår man att det mönster som gällt genom hela vår historia, även kommer att gälla denna gång. Kreditkontraktion ger givetvis inte bara lägre priser på tillgångar och råvaror, utan kommer att spilla över till konsumentpriserna.

Hur länge kan Riksbanken blunda för det faktum att den nuvarande situationen mycket kraftigt påverkar inflationen och att de kommer att missa inflationsmålet ifall de inte kombinerar de likviditetsstärkande åtgärderna med lägre räntor? Marknadsräntorna har stigit markant, kreditvillkoren har skärpts och priserna på tillgångar och råvaror har fallit dramatiskt. Det är orimligt att tro att detta inte påverkar konsumentprisinflationen.

Eftersom Riksbanken vid förra inflationsprognosen, med SCBs felräkning, med mycket lägre räntor än idag, med mjukare kreditvillkor, med mycket starkare global ekonomi än idag, med mycket högre inflationsförväntningar och med mycket högre råvarupriser, trodde att inflationen inom 2 år skulle falla under 2%, så måste de rimligen inse att vi med nuvarande situation hamnar långt under inflationsmålet. För att kompensera för alla de faktorer jag räknade upp krävs en markant lägre reporänta.

Om Riksbanken inte sänker räntan kommer de att vara ansvariga inte bara för att vi trots bättre förutsättningar än nästan alla andra västländer att klara krisen bra, kommer att drabbas lika hårt som de som befinner sig mitt i krisen, utan dessutom kommer de att missa inflationsmålet. Det är för mig helt obegripligt att man inte omedelbart sänker räntan. Varför vänta? Alla i direktionen torde vid det här laget inse att flera sänkningar kommer. Varför vänta tills det är för sent med dessa?

Mycket kan hända på några månader. Efter global oro för en Malthusisk vinter i somras, med prognoser om ständigt stigande energi- och matråvarupriser och kvarvarande inflation även under en allvarlig lågkonjunktur, så har nu luften fullständigt gått ur råvarupriserna.

Med tanke på att mat och energiprisökningar stått för nästan hela inflationen exklusive räntehöjningar så är det lätt att tänka sig att vi just nu inte har någon inflation alls, utan snarare deflation. Priser faller runt omkring oss dagligen och endast trögheter i systemet håller de officiella inflationssiffrorna uppe. Trögheten består både i att prishöjningar inte slår igenom direkt och i hur vi mäter inflationen. För att kunna ha en aktuell bild av inflationen skulle vi behöva ett säsongsrensat inflationsmått, som jag skriver om här.

Efter en orolig helg med nya rykten om bankfallisemang och en sänkning av Swedbanks kreditrating hos S&P meddelade regeringen idag att man höjer insättningsgarantin, vilket jag argumenterade för här som en mycket bättre åtgärd än att exempelvis förbjuda blankning. Detta är ett välkommet beslut som sannolikt kostar väldigt lite då man sannolikt ändå inte av politiska skäl kan låta medelklassens insättningar i en svensk storbank försvinna. Det man vinner på det är att man minskar risken för att ett uttagstryck mot en bank med en upplevd osäkerhet. Som jag argumenterat för tidigare skulle jag dock vilja se en mycket kraftigare höjning, kanske ända upp till 10 miljoner.

Dessutom går Riksbanken vidare med sina likviditetsstärkande åtgärder, vilket jag också argumenterade för i samma inlägg och som jag skrev om här. Jag skrev att det som saknades var uttalade mål för vad man vill uppnå. Jag saknar fortfarande att man uttrycker explicita mål för inom vilket intervall man kan tänka sig interbankräntorna ligga för att man ska kunna anse att penningmarknaden fungerar väl. Detta skulle att ge en tydligare styrning av marknaden. Ifall marknadsaktörerna förstår vilka räntor Riksbanken vill se och man förstår att Riksbanken kommer att agera ifall dessa inte uppnås, så kommer de att kunna förhålla sig till och i viss utsträckning lita på dessa nivåer, vilket kommer att minska osäkerheten och rädslan för att låna ut pengar. Idag finns en rädsla för att låna ut eftersom man inte vet vad man själv kommer att få betala om man själv behöver låna.

De nivåer Riksbanken pekar ut är miniminivåer för var man kommer att acceptera bud i de annonserade auktionerna. Denna vecka genomför man dels en auktion idag om på som mest 100 miljarder kronor, med en minimiränta om reporäntan +25 baspunkter och en löptid om 3 månader, samt en auktion på onsdag (8/10) om ytterligare 100 miljarder med en minimiränta på repo + 40 baspunkter och en löptid på 6 månader. Man säger också att man är beredd att "tillföra den likviditet som behövs" för att säkerställa marknadernas funktionssätt. Pressmeddelandet från riksbanken finns här.

Efter att bland annat USA och Storbritannien stoppat blankning i finansaktier har frågan väckts även i Sverige. Bland de som kommenterat frågan har bland annat Carl Eric Stålberg, som är Swedbanks styrelseordförande och Christer Gardell vid Cevian uttalat sitt stöd för någon form av förbud mot blankning. Rikard Forslid, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skriver här i ett blogginlägg att han ser starka generella argument för att tillåta blankning, men att han just nu vill stoppa blankning i bankaktier.

Jag är mycket tveksam till ett förbud mot blankning.

Vi har under det senaste dygnet fått se hur extremt svåra funding-marknaderna är just nu. Delvis handlar det om att tredje kvartalet tar slut idag och att många banker vill se till att ha en god likviditet när man stänger böckerna för kvartalsskiftet. Kanske kan det lugna ner sig lite imorgon.

Världens centralbanker och regeringar arbetar just nu febrilt på olika räddningskationer. Irlands regering meddelade idag enligt nyhetsbyrån SIX att man "kommer att garantera all inlåning i banker, prioriterade skuldebrev samt säkerställda obligationer för de ledande bankerna i landet". Samtidigt får Dexia ett kapitaltillskott i en aktion med flera stater inblandade.

I skrivande stund handlas S&P500 kring en nedgång på ca 8,28%. Oljepriset handlas runt -10%, VIX handlas runt 47 och räntemarknaderna är i kaos, med en TED-spread på ca 3,42 procentenheter.

Affärspressen gillar att använda ord som kaos och panik var och varannan vecka oavsett om det är nära sanningen eller ej. Idag kan man dock med ganska gott samvete faktiskt prata om att råder ett visst kaos. USAs representanthus röstade idag nej till det räddningspaket som många satt ett stort hopp till gällande att komma tillrätta med finanskrisen och frågan är vad som händer nu.

Den osäkerhet som detta lämnat oss med är kanske det värsta marknaden vet. Få vill köpa i ett läge då man inte har en aning om hur spelplanen kommer att se ut om en vecka. Kommer bankerna att räddas eller kommer man låta alla utan några få gå under?

Själv tror jag att USAs regering i slutändan kommer att ges mandat att gå in och rädda finanssystemet. Den föreslagna planen var impopulär, men än mer impopulärt vore det att inte göra någonting alls. Enligt en Gallup-undersökning vill hela 78% se att kongressen beslutar om en plan för att lösa krisen. Frågan gäller nog snarare hur detaljer i planen ska se ut än om den ska genomföras alls.

Så länge beslutet dröjer befinner sig dock marknaden i ett mycket prekärt läge. Kommer vi få se fler banker i kris imorgon? Och kommer vi snart få se vårt första bankfallisemang i Sverige under denna kris?