Få val, om något, har samma betydelse för världsekonomin som ett amerikanskt presidentval. Klockan är 4 på morgonen och i skrivande stund verkar det som att Barack Obama valts till ny president

Många bedömare har diskuterat skillnaderna mellan Obamas och McCains syn på skatter, frihandel och andra traditionella ekonomiska frågor. Jag menar dock att dessa frågor är rätt oviktiga i detta val.

Jag skulle istället vilja lyfta fram några andra skillnader mellan kandidaterna som kan ha en mycket stor påverkan på världsekonomin.

Efter att styrräntorna i framförallt USA och Japan krupit allt närmare noll procent så börjar kommentarerna om att centralbankerna därmed inte har något räntevapen kvar dugga allt tätare. En artikel med detta innehåll skriven av TT publicerades i lördags bland annat på di.se och dn.se. I denna artikel skriver man exempelvis att "USA, världens största ekonomi, och Japan, världens näst största ekonomi, är två länder där respektive centralbank i princip har gjort sig av med räntevapnet i den kommande lågkonjunkturen."

Jag vill påstå att detta påstående är felaktigt; att det är ett fall av att i allt för stor utsträckning tänka inom vissa ramar som på inget sätt är självklara. Även om man inte kan sänka dagslåneräntan mer så återstår det mesta av räntevapnets möjligheter.

Jag har tidigare kommenterat att en anledning för dollarns styrka på senare tid ironiskt nog kan vara att det är i USA kreditkrisen har sitt epicentrum. Jag skrev att en global jakt på dollar-likvider drev upp dollarkursen. Denna jakt berodde inte på åsikter om fundamentala värden, utan på att diverse banker helt enkelt var tvungna att få tag i dollar.

Låt mig ge ett konkret exempel på hur detta kan ske.

En av de makroekonomiska variabler vi ofta diskuterar är handelsbalansen. Handelsbalansen utgör differensen mellan export och import; ifall en stat exporter mer än den importerar så talar man om ett handelsöverskott eller en positiv handelsbalans.

Den senaste tidens svaga världskonjunktur och kronförsvagning har satt nytt fokus på utrikeshandeln. Exportbolagen brottas med svagare exportmarknader, men hjälps av en svagare krona. Man skulle kunna se denna hjälp till exportbolagen som något positivt. Traditionellt har vi i Sverige varit ganska förtjusta i att försvaga vår valuta i syfte att underlätta för exporten, bland annat med en rad devalveringar under 70- och 80-talen.

I denna artikel argumenterar jag för att ett stigande handelsöverskott i krisens fotspår faktiskt inte vore ett gott tecken.

Idag genomfördes en av de auktioner av 3-månaderslån som Riksbanken regelbundet kommer att erbjuda de penningpolitiska motparterna. Jag skrev om formaliseringen av detta program här.

Intresset var svalare än tidigare och bud på endast 3,5 miljarder av möjliga 80 miljarder inkom.

Vid den första auktionen av detta slag, den 6 oktober, inkom bud på totalt 115 miljarder och räntan hamnade på 5,4% (repo + 65 punkter). Vid den andra auktionen, den 8 oktober, denna gång av 6-månaderskrediter, inkom bud på totalt 66,5 miljarder och räntan hamnade på 4,65%, eller reporäntan + 40 punkter, vilket också var minimiräntan för auktionen efter att den justerats ned med 50 baspunkter på grund av reporäntesänkningen. Vid den tredje auktionen, den 16 oktober, inkom bud på 13,5 miljarder till en ränta på minimiräntan, repo + 25 punkter, och idag, vid den fjärde auktionen, inkom bud på endast 3,5 miljarder och räntan hamnade förstås på minimiräntan.

Efter de tidigare auktionerna av detta slag tycks alltså efterfrågan på dessa krediter ha svalnat betänkligt och varje ny auktion har genererat mindre intresse än den föregående. Jag tror ändå att man bör fortsätta programmet, även om man givetvis också behöver fundera över ifall programmet behöver modifieras för att kunna få den effekt man vill. Differensen mellan förväntad reporänta på tre månaders sikt och både STIBOR och bolåneräntorna, är fortfarande mycket högre än Riksbanken troligen vill se.

Under den senaste tiden har jag fått allt fler mejl med frågor om denna webbsajt. Frågorna gäller vilka som skriver inläggen, vilka som sköter driften, vad syftet med sajten är, vilka som finansierar den och så vidare. Frågorna har nu blivit så vanliga att det känns som att det är dags att berätta lite om tanken bakom Sloped Curve och hur den drivs.

I och med att Riksbankens program för 3-månaderskrediter nu formaliserats och kommer att bestå av regelbundna auktioner till de penningpolitiska motparterna så har i praktiken Sverige fått en ny styrränta, nämligen minimiräntan för dessa 3-månaderslån.

För tillfället ligger den på reporäntan + 25 punkter. Riksbankens övriga styrräntor är reporäntan, inlåningsräntan och utlåningsräntan; reporäntan är fortfarande den centrala styrräntan och övriga räntor bestäms för närvarande med utgångspunkt i reporäntan.

Man kan dock notera att i och med att detta program nu kommer att finnas ett tag, och att de penningpolitiska reporna inte längre genomförs, så är det i praktiken via detta program som man primärt tillför penningmarknaden likviditet. Därmed utgör detta program en viktig del av hur Riksbanken signalerar var man vill se marknadsräntorna hamna.

Jag är mycket positiv till att detta program skapas och formaliseras och man har nu kommit ganska nära det jag föreslagit bland annat här, nämligen skapandet av en räntekorridor 3 månader ut och inte bara för overnight-krediter.

Personligen tycker jag nog att Riksbanken skulle kunna stärka signaleringen ytterligare genom att också sätta ett tak för räntenivån vid dessa auktioner. Man har visserligen all möjlighet att via förändrad storlek på auktionerna ordna så att räntorna inte hamnar för högt, men för att öka transparensen och förutsägbarheten tycker jag fortfarande att Riksbanken borde uttala en högsta räntenivå man kan acceptera för dessa 3-månaderslån och därmed etablera den räntekorridor för 3-månadersräntan som jag argumenterat för.

Som en parentes kan man fråga sig vad vi ska kalla den nya styrräntan för. Minimiräntan för 3-månaderslån blir för långt, och bara minimiräntan blir för otydligt. Vi skulle kunna använda samma språkbruk som vi gör för ECB och kalla den nya styrräntan för lägsta anbudsräntan. Det namnet tydliggör dock fortfarande inte att räntan till skillnad från övriga styrräntor gäller lån på 3 månaders sikt. Har ni några bättre förslag?

Igår fick vi reda på lite mer om regeringens stabilitetsplan. Ännu är flera detaljer oklara, och en slutgiltig analys låter sig ännu inte göras.

På onsdag håller Riksbanken penningpolitiskt möte och ska då besluta om vilken reporänta som ska gälla för den närmaste tiden. De flesta bedömare räknar med ytterligare sänkning om 25 eller 50 baspunkter, men osäkerheten är stor och inte heller en oförändrad ränta skulle förvåna med tanke på hur kort tid som gått sedan det senaste räntebeslutet

Argumenten för en sänkning är givna; finanskrisen har försvårat kreditförsörjningen och tryckt upp marknadsräntorna samtidigt som konjunkturen försvagas vilket ger ett svagare inhemskt kostnadstryck, samtidigt som globala råvarupriser och tillgångspriser faller snabbt.

Det argument mot en sänkning som lyfts fram är framförallt att en svagare krona riskerar höja inflationen.

I Sverige vägleds penningpolitiken som bekant av ett inflationsmål och vi har nu erfarenheter av inflationsmålet i både hög och lågkonjunktur samt i både ett klimat av importerad inflation och i ett av importerad deflation. Vi har haft inflationsmålet i perioder av en allt starkare krona och vi har haft målet i perioder av allt svagare krona. Jag skulle hävda att inflationsmålet varit ett stöd i alla dessa lägen och att effekterna på svenskens inflationsförväntningar och ekonomiska beteende varit väldigt goda. Inflationsmålet är dock en såpass central del av vår ekonomiska politik att det är naturligt att då och då ifrågasätta det.

Under senare tid har det från olika håll framförts kritik mot inflationsmålet. I somras skrev Gunnar Örn att det var dags att skrota inflationsmålet, något jag skrev om här, och i förra veckan skrev Anders Palmér på DI debatt att man borde ersätta inflationsmålet med ett mål om makroekonomisk balans.

Gunnar Örns argument handlade om att inflationsmålet tvingat Riksbanken att sänka räntan under högkonjunkturen 2005 och höja räntan under finanskrisen. Anders Palmér för fram liknande tankar och pekar på att globaliseringen förde med sig ett väldigt lågt kostnadstryck, vilket fick centralbankerna att hålla allt för låga räntor med en allt för kraftig kreditexpansion som följd.

Det är lätt att hålla med om att Riksbanken vid dessa vändpunkter hamnat snett. Med facit i hand skulle man absolut inte ha sänkt räntan sommaren 2005 och man skulle inte ha genomfört i varje fall sina två senaste räntehöjningar. Jag vill också ge Palmér rätt vad gäller att internationella effekter skapar vissa svårigheter, både när externa faktorer drar ner och när de drar upp inflationen. Han har rätt i att länder som Kina motverkat inflationen i västvärlden.

Problemet i de resonemang Gunnar Örn och Anders Palmér för är dock att det inte var inflationsmålet som koncept som tvingade fram dessa felaktiga beslut. Istället handlade de mindre lyckade besluten i första hand om felaktiga prognoser för framtida tillväxt och konjunktur och i andra hand om hur Riksbankens direktion tolkar inflationsmålet.