Jag skrev för ett tag sedan om centralbankernas makt när styrräntan närmar sig 0% här och om hur man kan fortsätta längre ut på räntekurvan när man spikat fast de kortaste räntorna på 0%. Jag följde upp med ett inlägg om japan, likviditetsfällan och helikopterpengar här.

Inte helt oväntat ser vi nu att Federal Reserve, som har lite utrymme kvar vad gäller sänkning av styrräntan, talar om att agera längre ut på räntekurvan. I ett tal av Ben Bernanke uttryckte han följande:

"Although conventional interest rate policy is constrained by the fact that nominal interest rates cannot fall below zero, the second arrow in the Federal Reserve's quiver--the provision of liquidity--remains effective. Indeed, there are several means by which the Fed could influence financial conditions through the use of its balance sheet, beyond expanding our lending to financial institutions. First, the Fed could purchase longer-term Treasury or agency securities on the open market in substantial quantities."

Dessutom vill jag passa på att tacka en av mina förebilder bland bloggarna, Tanta, som skrivit om den amerikanska bolånemarknaden för Calculated Risk på ett mycket bra sätt. Tanta, eller Doris Dungey som hon egentligen hette, avled i söndags efter en lång kamp mot cancer. Bloggosfären är idag fattigare.

I princip alla bedömare är överrens om att Riksbanken kommer att sänka reporäntan i december. Riksbankens direktion är sannolikt överrens om att räntan behöver sänkas. Marknaden räknar med en stor sänkning.

Lite förenklat kan man säga att alla vet att det kommer en sänkning. Detta kan skapa passivitet i väntan på den nya lägre räntan. Vi vet inte heller hur stor sänkningen blir, vilket skapar viss osäkerhet inför räntebeslutet.

Varför meddelar man inte sänkningen redan nu? Jag har svårt att hitta argument för att vänta till det ordinarie penningpolitiska mötet.

Jag har varit ganska kritisk mot hur media hanterar en sak som sanningen (bland annat här). Syftet med denna sajt är inte att granska hur övrig media hanterar granskningen av penningpolitiken, men ibland är det svårt att hålla sig borta från att kommentera vissa uppenbara lögner.

Under den senaste tiden har jag gjort vissa förändringar av diagramsektionerna på denna sajt.

En förändring är att jag lagt till ett diagram över elpriset. Diagrammet baseras på Nordpools NPN365-index som beräknas utifrån en sammanvägning av de kommande 365 dagarnas elpris enligt den handel som sker på elbörsen.

En annan förändring är att vissa av räntediagrammen nu också har en liten tabell under sig, med data för de senaste 5 dagarna, samt förändringen i baspunkter sedan föregående handelsdag.

Jag har också lagt till diagram över bolåneräntor, inlåningsräntor och skillnaden däremellan baserat på SCB:s finansmarknadsstatistik.

Vilka diagram skulle ni läsare vilja se på sajten? Eller skulle ni vilja förändra några av de diagram som visas? Jag har en lång lista över diagram jag vill visa, men det vore värdefullt att få fler förslag.

Ett av de mest diskuterade ämnena just nu är hur man bör konstruera ett stimulanspaket som kan möta den lågkonjunktur vi nu befinner oss i.

Bland annat föreslog Lars Calmfors i tisdags på DN Debatt att regeringen bör sänka momsen tillfälligt och även i övrigt genomföra åtgärder som ska motverka ett bortfall i privatkonsumtionen. Liknande tongångar förekommer hos många andra. Calmfors erkänner att ett problem med stimulans av utrymmet för privatkonsumtion är att man riskerar ett stort "läckage" genom att en del av pengarna kommer gå till sparande eller till import, men argumenterar ändå för sådana åtgärder. Argumentet för att agera för att stärka privatkonsumtionen är framförallt att det kan ge snabb effekt.

Calmfors skriver en del bra saker, som att stimulans bör vara generell och inte vända sig till specifika företag eller branscher. Jag menar dock att hans fokus på att stötta privatkonsumtionen är felriktat.

För den som är intresserad av penningpolitik och räntemarknaden är dagens stabilitetsrapport från Riksbanken högintressant läsning. Läs den!

Jag har tidigare skrivit om hur bankerna borde bli mer transparenta kring sin räntesättning, inte minst för sin egen skull. I söndags fick vi också se när SEB:s vd Annika Falkengren i en intervju med SVT:s Agenda berättade om deras räntemarginaler. Det är dock tveksamt om detta räcker för att ge låntagare något förtroende för att de har en bra ränta. Det behövs nog betydligt tydligare kalkyler nedbrutet på individnivå för att låntagarna ska känna förtroende för att den ränta de får är rimlig.

Helt klart är dock att bankerna inte ensamt ansvarar för den nuvarande onödigt höga räntenivån. Riksbanken har förstås det största ansvaret vad gäller att skapa de monetära förutsättningar som krävs för att klara inflationsmålet. Vad kan då riksbanken göra för att hantera detta?

Riksbanken står inför ett räntebeslut, om inte förr så i varje fall vid sitt ordinarie möte den 16 december.

Hur ska man då resonera kring krisen, den snabbt utdöende inflationen och risken för att vi ser deflation på KPI-nivån under nästa sommar?

De enormt snabba fallen för råvarupriser skapar flera utmaningar. Dels kommer vi få se ett dramatiskt fall för KPI-inflationen på kort sikt, dels finns risken att man vid en svår lågkonjunktur (som vi är i eller går mot) får se prisfallen sprida sig snabbt till andra sektorer. Dessutom finns alltid risken för att stora förändringar fortsätter även när priserna vänt. Mycket snabba prisfall kan alltså följas av en period av snabb återhämtning för priserna.

Allt detta innebär utmaningar för penningpolitiken. En slutsats av dessa mycket kraftiga prisförändringarna bör vara att man också behöver justera räntan kraftigare och att man behöver genomföra förändringarna med mycket bättre tajming. Risken är annars stor att ränteförändringarna förstärker snarare än minskar svängningarna.

Att avvakta och se ifall en spridning sker fungerar inte. Penningpolitikens svårighet utgörs i första hand av tidsfaktorn. När vi tittar på KPI-inflationen ser vi hur priserna rört sig under en tidsperiod som började för ca 13 månader sedan och slutade för ca 1 månad sedan. Ränteförändringar vi bestämmer oss för idag når sitt fulla genomslag om kanske 18-24 månader. Vi börjar kanske redan närma oss den tidpunkt då det blir för sent att sänka räntorna för denna gång. Om vi genomför stora räntesänkningar under nästa sommar, så kommer dessa att innebära högre inflation under 2011. Behöver vi högre inflation då? Det är långt ifrån säkert.

På denna sajt diskuterar jag ofta inflationsmålet. Jag har försvarat inflationsmålet flera gånger. Jag har dock också kritiserat användningen av KPI som målvariabel för inflationsmålet och talat om möjliga små förändringar av målet. Jag har också ifrågasatt om inflationsmålet verkligen tillämpas symmetriskt.

Att arbeta med ett inflationsmål kan göras på många olika sätt. Idag tänkte jag ta upp en av de mer grundläggande frågeställningarna för en centralbank som ska sikta mot en begränsad inflation.

Man kan antingen sätta upp ett årligt inflationsmål och ha som mål att varje år komma så nära målet som möjligt, oavsett tidigare händelser. Detta är det som vanligen kallas inflation targeting. Det spelar ingen roll ifall man under det senaste året sett inflation på 2% under målet eller 2% över målet, man siktar alltid mot målet. Detta innebär att basen för prisförändringarna förändras, och att olika länder med samma inflationsmål efter ett tag kommer att ha sett olika inflation på lång sikt. Detta fenomen kallas base drift. Den svenska Riksbanken tillämpar inflation targeting, och vi får base drift. Oavsett vad som hände förra året så siktar man mot 2% inflation framåt.

Alternativet till detta skulle vara att man siktar mot en på lång sikt genomsnittlig inflation om 2%. Ifall man under flera år haft för hög inflation kompenserar man detta genom att försöka ha låg inflation under efterdöljande år. Eftersom denna politik innebär att man även på lång sikt siktar mot en viss prisnivå så kallas detta price-level targeting. Den process som innebär att man försöker återföra det långsiktiga genomsnittet för inflationen till 2% kallas för mean reversion. Man kan också uttrycka skillnaden mellan inflation targeting och price-level targeting som huruvida man har ett kortsiktigt eller långsiktigt inflationsmål.

Under senaste tiden har allt mer fokus hamnat på bolåneinstitutens räntemarginaler, och framförallt då på det faktum att de stigit under den nuvarande kreditkrisen.

Bland annat denna sajt följer dagligen räntemarginalerna för SBAB och Swedbank och det är högst tydligt att marginalerna gentemot STIBOR stigit på korta lån.

Reaktionen på detta har varit allt annat än mild. I dagspressen, affärspressen och på diverse forum på webben har man kunnat läsa om folks ilska över fenomenet. Till och med finansministern har uttryckt missnöje över detta faktum. Bankerna har inte erbjudit några tydliga förklaringar som kan accepteras av bolåntagarna.

Men vad har egentligen hänt? Är bankerna giriga och försöker utnyttja krisen för att tjäna mer pengar? Eller handlar det om att bankerna gjort dåliga affärsbeslut och att bolåntagarna nu får betala för dessa? Eller är pressen och finansministern dåligt informerade om hur bankernas situation ser ut?

Några gånger har jag diskuterat den kritik av inflationsmålet som framförts i media under senare tid. Kritiken har handlat om att inflationsmålet inte skulle he gett den räntenivå som vore optimal för
att skapa makroekonomisk balans. Jag har bemött dessa argument här och här.

Idag vill jag argumentera för att det inte räcker med att ställa sig frågan om huruvida inflationsmålet ger en optimal ränta för jämn konjunkturutveckling eller makroekonomisk balans, utan att man också måste ställa sig frågan om vad som ska utgöra basen för vår valutas värde, om inte inflationsmålet.

I morgon, tisdag den 11 november, presenterar SCB KPI-siffrorna för oktober.

Man ska inte överanalysera en enda månads siffror, då månadssiffrorna är väldigt volatila, men för första gången borde vi kunna få se lite ordentliga effekter av de fallande råvarupriserna. Vi kommer bland annat att se lägre bränslepriser och lägre elpriser.

De nu snabbt fallande räntorna kommer dock ännu inte synas i speciellt stor utsträckning, utan vi får vänta till december-siffran innan detta börjar slå igenom ordentligt. Vi kan också räkna med att få hjälp av en mildare utveckling för matpriserna framöver, men det är tveksamt om vi ser något av detta redan nu. Kläder och skor stiger normalt i pris så här års, och det ska bli intressant att se ifall klädaffärerna fortfarande lyckas pressa upp priserna. Även restaurang och logi blir intressant med tanke på den försvagade konjunkturen. Vi är dock fortfarande tidigt i lågkonjunkturen och det dröjer nog ett tag innan hotellen möter en sämre bokningssituaiton med lägre priset.

Givetvis återkommer jag senare i veckan med en analys av KPI-rapporten.

Jag publicerade nyligen ett inlägg här om centralbankernas makt när styrräntan närmade sig noll. Jag höll mig då till räntevapnet och visade hur centralbankerna om de vill kan ta makt över räntor även för lån med längre löptider och med större risk.

Detta innebär dock inte att man kan använda räntevapnet för att hantera alla tänkbara deflationsscenarion. Erfarenheterna från Japan kan tolkas som att även om mycket låga räntor faktiskt gäller även för verkliga lån till allmänheten med lång löptid, så kan en situation uppstå då man ändå inte väljer att investera och konsumera, utan spara. Nu har visserligen inte Japan sett långräntor på 0%, men låt oss anta att situationen kvarstår även med långräntor mycket nära 0%.

Det är inte helt ologiskt att man vid kraftig deflation sparar pengar även till 0% ränta. Vid deflation innebär ju faktiskt 0% ränta en positiv realränta, eftersom pengarna på bank-kontot stiger i värde för varje månad, även om de inte blir fler. Varför köpa något annat som kan förväntas falla i pris, och varför investera i något som man tror inte kommer att betala sig?