Riksbankens prognoser kontra konsumenternas

En centralbanks kanske största utmaning är att se in i framtiden. Den ränta som sätts idag får följder långt fram i tiden och det är därför viktigt att kunna och våga blicka framåt när man fattar räntebeslut. Med tanke på det ansvar som vilar på Riksbankens axlar är det inte en lätt uppgift; när man gör fel bedömning får det allvarliga konsekvenser och man får dessutom höra det till leda.

Detta är en mycket viktig anledning till att Riksbankens direktion behöver bestå av en samling mycket kunniga, starka, pedagogiska och hungriga individer. Ifall vi endast ska sätta räntan utifrån en enkel modell baserad på insamlad statistik så skulle det vara mer logiskt att låta en dator göra jobbet, till en mycket lägre kostnad. Modeller kan dock aldrig ersätta människan.

Martin Flodén på Ekonomistas skriver idag om hur Riksbankens beteende kan approximeras av en mycket enkel tumregel där reporäntan sätts till en konstant plus konsumenternas inflationsförväntningarna multiplicerat med 1,5.

Tumregeln har en ganska god korrelation med Riksbankens faktiska räntesbeslut.

figur 1. Som synes så har konsumenternas inflationsförväntningar korrelerat väl mot Riksbankens bedömning för en lämplig ränta under de senaste åren.

Vad säger då detta om hur väl Riksbankens direktion lyckats se in i framtiden? Hur mycket bättre än konsumenterna är direktionen på att tolka all den data som finns om den ekonomiska utvecklingen? Riksbanken har en hel analysavdelning som kan leverera prognosunderlag och färdiga prognoser, så rimligen ser de förändringar snabbare och tydligare än mannen på gatan?

Ironiskt nog så säger diagrammet ovan att konsumenterna som deltog i konjunkturinstitutets barometerundersökning var bättre än Riksbanken på att förutspå inflationsfallet under förra hösten. Konsumenternas inflationsförväntningar föll mycket brant från och med augusti. Riksbanken gick åt andra hållet och valde att höja i september, efter att allt från tillgångspriser till metallpriser till energipriser till matråvarupriser rasat och vi gått in i en lågkonjunktur. Till experternas försvar ska man dock påpeka att i princip samtliga experter utanför Riksbanken på ett ovanligt sätt var rörande överrens om att inflationen var på väg ner och att en räntehöjning skulle vara helt fel. Dessutom var halva Riksbankens direktion av den åsikten.

Konsumenterna såg att inflationen var på väg neråt i snabb takt. Mellan juli och september föll inflationsförväntningarna för inflationen 12 månader framåt (exklusive extremvärden) från 3,7% till 2,4%, det vill säga med hela 1,3 procentenheter.

Om vi ser bortom reporäntehöjningen, och jämför inflationsprognoser rakt av med varandra så kan vi konstatera att Riksbankens inflationsprognos för inflationen 12 månader framåt föll från 3,07% i juli till 2,71% i september, det vill säga med endast 0,36 procentenheter.

Konsumenterna såg heller aldrig att det skulle behövas en så låg ränta som 1,5 procent under 2005, och även i detta fall kan man nog i efterhand konstatera att konsumenterna fick rätt.

Givetvis kan man dock inte döma ut Riksbankens direktion för ett fåtal misstag, som dessutom inträffade i oenighet under olika sammansättningar.

Som jag var inne på i början av inlägget så är deras uppgift svår och ansvarsfylld och i det stora hela har Riksbanken gjort ett bra jobb. Riksbankens analysarbete och prognosarbete är normalt sett imponerande.

Det är ändå lite intressant att konstatera att konsumenterna drog rätt slutsatser av fallande råvarupriser och tillgångspriser innan Riksbanken gjorde det.

Permalink     2 Comments



Comments:

Givetvis skall vi ha högre förväntningar än så, på riksbanken...

Som vanligt måste jag dock klaga på deras sätt att se på inflation (KPI) som inte stämmer överens med kostnadsläget i verkligheten. Det är dags för en ny era där man ersätter KPI med ett bättre index som tar hänsyn till fastighetspriser etc. Snart kommer till och med Svenskarna inse att deras älskade bostadsrätter är prisdopade med en alltför låg styr-ränta, vars effekt kommer att klinga av under våren i takt med att sysselsättningen sjunker.

Problemet med en alltför låg ränta är att bostadspriserna blir mycket volatila i förhållande till lönenivåerna i samhället, varpå risken vid bostadsköp blir orimligt stor för medelsvensson. Tyvärr använder fortfarande mäklare och till och med banker rörlig ränta vid kostnadskalkyler vid bostadsköp, vilket är idiotiskt.

Posted by MacroMind on februari 18, 2009 at 01:09 fm CET #

Det blev många fel där MacroMind. KPI är ett så kallat levnadskostnads- eller kompensationsindex. Detta betyder att KPI mäter hur konsumenternas levnadskostnader utvecklas över tiden. Om konsumenternas inkomster utvecklas i samma takt som levnadskostnaderna kommer konsumenternas nytta att vara oförändrad över tiden. Du måste lära dig skilja på priset för fast egendom med ett bestående värde över tiden och konsumtionsvaror, med i sammanhanget en mycket kort beräknad livslängd på produkterna. Bostadsrätten är i all väsentligt likställt med fast egendom, inte minst i kredithänseende. Ränteförändringar speglas redan i KPI genom mätningar av egnahemsägarnas räntekostnader.

Banker använder inte heller helt rörlig ränta vid kalkyler till bostadsköp. En del banker använder en 5 års ränta för sina kreditprövningar, vilket jag personligen anser är fel i och med att långt ifrån alla väljer att binda sin lån på 5 år och därmed är överdrivet försiktigt av bankerna.

Posted by Ola on februari 18, 2009 at 08:35 fm CET #

Post a Comment:
  • HTML Syntax: Allowed